pandrisen

Nu kan det låta på rubriken som att jag känner mig tvingad till detta. Men jag är ju inte Pernilla Wahlgren. Det finns ju egentligen inte ett sug därute efter mitt liv. Jag är ju inte känd. Nä, det är helt enkelt jag som känner att det är helt okej och till och med kul att dela med mig av livet. Om inte annat så till mig själv att läsa i framtiden som en dagbok.
Jag vet att endel bloggande går ut på att dela med sig av bilder och ältande och utropstecken och smileys och jag tänkte köra på samma spår. För alla har ju faktiskt olika liv och det ska vi vara väldigt tacksamma för. Det hade blivit asroddigt annars.
Jag läste i Mama om mammabloggar och fick återigen en envis tanke om att man på något sätt måste kategorisera sig. Vare sig man bloggar om ungar eller mode eller vad det nu gäller. Och det viktigaste, ha en helt unik grej att komma med själv. Men alltså, jag kan varken säga att jag är det ena eller det andra så jag kanske borde söka hjälp för att finna mig själv och sedan återkomma?!
Nä, jag kör nu och slutar vara så ängslig och skitnödig med vad jag ska skriva om och vem som ska bry sig.

Så...folks, idag var det skitjobbigt för min kille hade tagit med sig förrådsnyckeln som går till förrådet (nähä..döh...) och stuckit iväg till till sitt jobb. När jag kom på det så var min Polly redan genomsvettig, satt i sin Michelinoverall och grimaserade och ville iväg till dagis. Jag var tvungen att lämna dörren olåst och började kånka iväg med henne i famnen nerför trappan och tänkte att mina armar och axlar kommer paja av att bära henne ända till dagis.
 Då som en skänk från ovan öppnade den mest normala grannen sin dörr och jag kunde be om att få låna hennes förrådsnyckel. Perfekt! Snippa snapp snut...nä en viktig detalj är att jag hade en stor oro för det här med den olåsta dörren. För när den är olåst så går den till och med upp på vid gavel när någon öppnar eller stänger nere i porten. Så jag sprang med vagnen till dagis så jag fick astmaproblem och lämnade Polly. Sedan sprang jag hem igen och det kändes som att jag skulle dö för jag har så dålig kondis och är så otränad just nu. Eller just nu och just nu men...jobbigt var det i alla fall. Tack och lov var mina fina katter och mina fina saker kvar i lägenheten och jag hoppas att ingen var inne här och "ollade" under tiden jag var borta.
Så det var det, det känns okej att skriva om vardagssaker än så länge. Det gäller kanske att ha mer rafflande saker att berätta bara. Men det kan jag inte bjuda på just nu för det finns inget rafflande material att dela med sig av. Men det kommer väl. Ha tålamod.