pandrisen

När jag får tag i en Allers eller Året Runt så brukar jag dels läsa "Veckans kriminalfall" dels så brukar jag checka sidan med tips från husmödrarna (ibland även husfäderna). Det känns som att man lär känna endel av mänskligheten då och det kan vara nyttigt. Ofta är man chockerad men ibland blir man riktigt sugen på att pröva något av dem och se om de funkar.
Jag har sparat några av dem jag stött på och satt upp dem med tejp på toaletten för att man verkligen ska kunna sitta och ta sig tid att läsa dem om och om igen, dag efter dag...till slut kanske man inser att det är genier som ligger bakom tipsen.
Endel försöker återuppfinna ett gammalt tips, alltså ta kredden från den riktiga innovatören. T ex så har jag ett urklipp som handlar om att man kan vända smörgåsarna mot varandra i lunchboxen så kletar det mindre. Något i den stilen...men det är ju old news. Det där kan vi redan sedan länge. Det är samma med undermedlet ättika. Det ska användas i tid och otid mot fläckar, dålig lukt, ohyra och...vi kan den skolan. Det stod vår mormors mor och förespråkade över staketet till grannen för hundra år sedan. Hon vänder sig i graven om ni tar åt er äran för det nu. Det var hela hennes värld. Kanske.
Några av tipsen är bara alldeles för stora projekt för en alltför liten skitsak. En jag har handlar om att man kan fluffa till en platt kudde genom att sprätta upp sömmen, sticka in en cykelpump och "pumpa upp" den lite för att sedan sy igen kudden igen. Ingen som lever i denna tidsålder man väl prioritera att ge sin kraft till en så bökig grej som man kan lösa på ett mycket mindre ansträngade sätt. Oh dear...
Jag måste också nämna en tredje typ av husmorstips. Ni får själva tänka ut en passande benämning, utifrån hur knasiga ni själva är, på dem när ni läser mitt exempel. "När jag våttorkar taken inomhus så brukar skurvattnet droppa ner i ögonen. Jag löser detta problem genom att alltid ha på mig slalomglasögon när jag torkar mina tak hemma". Shit...varmt immigt galet jobbigt freakat...härligt.

Jag tänkte egentligen bara ge ett litet tips men kom in i en så lång fundering. Nåväl, jag är på gränsen till att bli förkyld. Det kliar i halsen och jag är frusen och resten av känslan kan ni räkna ut. Tyvärr har jag inte Esberitox hemma. Ja, det var liksom tipset. Esberitox när man är på väg att bli förkyld är guld. Nu har jag inte haft det hemma på länge utan istället kapitulerat inför förkylningen, lagt mig platt och låtit skiten ta mig. Men jag ska se till att skaffa hem detta undermedel. Alla snackar om Kan Jang jämt men nä..Esberitox is the shit. Det är också viktigt att överdosera. På förpackningen står det att man ska ta typ 3x3 tabletter spridda över ett dygn men jag kör alltid alla nio på en gång. Och det är inte för att leka rock´n´roll utan för att jag så gärna vill sätta stopp för förkylningssymptomen. Och det gör man. Man ska låta dem smälta under tungan. Helst gå och lägga sig och somna så. På morgonen mår man mycket bättre. Perfekt.

Nu kan det låta på rubriken som att jag känner mig tvingad till detta. Men jag är ju inte Pernilla Wahlgren. Det finns ju egentligen inte ett sug därute efter mitt liv. Jag är ju inte känd. Nä, det är helt enkelt jag som känner att det är helt okej och till och med kul att dela med mig av livet. Om inte annat så till mig själv att läsa i framtiden som en dagbok.
Jag vet att endel bloggande går ut på att dela med sig av bilder och ältande och utropstecken och smileys och jag tänkte köra på samma spår. För alla har ju faktiskt olika liv och det ska vi vara väldigt tacksamma för. Det hade blivit asroddigt annars.
Jag läste i Mama om mammabloggar och fick återigen en envis tanke om att man på något sätt måste kategorisera sig. Vare sig man bloggar om ungar eller mode eller vad det nu gäller. Och det viktigaste, ha en helt unik grej att komma med själv. Men alltså, jag kan varken säga att jag är det ena eller det andra så jag kanske borde söka hjälp för att finna mig själv och sedan återkomma?!
Nä, jag kör nu och slutar vara så ängslig och skitnödig med vad jag ska skriva om och vem som ska bry sig.

Så...folks, idag var det skitjobbigt för min kille hade tagit med sig förrådsnyckeln som går till förrådet (nähä..döh...) och stuckit iväg till till sitt jobb. När jag kom på det så var min Polly redan genomsvettig, satt i sin Michelinoverall och grimaserade och ville iväg till dagis. Jag var tvungen att lämna dörren olåst och började kånka iväg med henne i famnen nerför trappan och tänkte att mina armar och axlar kommer paja av att bära henne ända till dagis.
 Då som en skänk från ovan öppnade den mest normala grannen sin dörr och jag kunde be om att få låna hennes förrådsnyckel. Perfekt! Snippa snapp snut...nä en viktig detalj är att jag hade en stor oro för det här med den olåsta dörren. För när den är olåst så går den till och med upp på vid gavel när någon öppnar eller stänger nere i porten. Så jag sprang med vagnen till dagis så jag fick astmaproblem och lämnade Polly. Sedan sprang jag hem igen och det kändes som att jag skulle dö för jag har så dålig kondis och är så otränad just nu. Eller just nu och just nu men...jobbigt var det i alla fall. Tack och lov var mina fina katter och mina fina saker kvar i lägenheten och jag hoppas att ingen var inne här och "ollade" under tiden jag var borta.
Så det var det, det känns okej att skriva om vardagssaker än så länge. Det gäller kanske att ha mer rafflande saker att berätta bara. Men det kan jag inte bjuda på just nu för det finns inget rafflande material att dela med sig av. Men det kommer väl. Ha tålamod.